Synopsis för operan Lisbeta

Synopsis för operan "Lisbeta - en trollkona ska du icke låta leva"

En skatas ensamma skratt ekar över bygden. Vem är han?

Den nya häradshövdingen Nils Psilander har anlänt till Åland från studieorten Dorpat. Han har med sig böcker med ny kunskap – kunskap om djävulen och vad som ska ske dem som har samröre med honom. Kyrkoherde Bryniel Kjellinus välkomnar de nya tankarna.
– Gud behöver mig.
– Och mig!

Lisbeta Skarp ropar över skogarna för att freda sina kor. Det är inget konstigt med det, så gör alla och har alltid gjort. Varken hennes man Per Skarp eller de andra bönderna lägger sig i kvinnornas vidskepelser, man får göra så gott man kan. Men Karin från Emkarby viskar egna besvärjelser.

– Jag har bett djävulen om hjälp!

Nu är hon fast. Häradshövding och kyrkoherde tillkallar nämnden och ställer Karin till svars.
– Ja, det var jag! Men det var också du, och du, och du!
Karin anger tolv kvinnor, däribland Lisbeta och Ebba. De alla svarar på anklagelsen med ett nej och en hiskelig svordom.

Hemma på gården söker Lisbeta stöd av Per. – Du skulle ha sagt som det var!
– Hur är det då?

Nämnden hör byborna för vittnesmål. Pigan Elin spär på anklagelserna medan Kristin, vaktmästarfrun, försöker vädja till förstånd. Häradshövdingen och kyrkoherden låter sig inte rubbas.
– En trollkona skall du icke låta leva!

På väg hem från tinget förföljs kyrkoherden av syner, svarta näbbar söker honom. Samtidigt tar Ebba hand om Karin inför hennes avrättning.

”Sententia! Varföre uppå skäl företalde samt nämndens enhällige intygande att Karin, Sigfrid Erikssons hustru i Emkarby, med trolldom och vidskeplige åtgärningar dels är beträdd, dels ock själv å tinget sådant vedergångit haver ock bekänt, och den aldrahögste Gud själv uti sin helige lag, beskriven i Exodi 22, versu 18, strängeligen befaller, att man icke skall låta en trollkona leva, så dömde jag, att merbemälte huskvinna Karin, Sigfrid Erikzsons hustru i Emkarby, skall ifrån livet till döden bliva rättad med yxe och hennes kropp sedan i bålet brännas.”

– Snart slår flammorna upp, elden rasar med en särskild hetta, och jag stiger mot himlen i slingor och pustar av den feta röken. Jag ska falla. Jag ska falla som regn över era rågåkrar och humleland. Allt jag har sagt är sant!

PAUS

På den nakna stenen i fängelsehålan i Kastelholms slott sitter Lisbeta, Ebba, Margreta, Maria, Anna och Ingeborg. Det är den kallaste vintern i mannaminne.
– Vi har så många berättelser att dela med er. Så många sanningar att lägga fram inför er.
– Så många ord, så mycket osagt, men vi kan bara ett språk och ni kan inte samma.

Kyrkoherde Kjellinus leder förhören och tortyren av de anklagade kvinnorna. Till slut knäcker han Ebba och hon blir den andra att avrättas för trolldom.

Per Skarp är ensam kvar. Han har gården, djuren, pigan och sönerna, men inte Lisbeta.
– Från min gård ser jag hela världen, allt som fattas i den.

Per gör ett sista försök att beveka Psilanders nämnd, men utan resultat. Kjellinus och Psilander pressar de anklagade kvinnorna på information om Blåkulla men blir lurade med i en dans som visar mer än de kunde ha trott.
– Och allt är bara ett sken. Rinner som vatten mellan fingrarna.

Psilander tar inte lätt på att bli gjort till åtlöje. Han återvänder till böckerna och berättar tryggt vad som gäller.
– Rad för rad, det är bara att följa dem från vänster till höger. En trollkona skall du icke låta leva!

Lisbeta är ännu vid liv. Den sista.
– Ni kan hugga mig i bitar som kol, jag tänker inte ljuga!
Men tortyren är hård. Iskalla handklovar pressar sönder händerna. Lisbeta minns livet, det sista.
– Jag erkänner! Hellre än att ni plågar mig mera, jag erkänner! En dag står min oskuld uppenbar och klar. Men inte idag. De har tagit mig ifrån mig.

Nämnden, socknens tolvmän, ser till slut vad de blivit övertalade till att utföra.
– Det är nog nu, häradshövding! Det räcker, kyrkoherden! Vi ser klart igen, och det vi ser är oskuld som lönats med döden. Det är nog!

Det är för sent att rädda Karin, Lisbeta, Ebba, Margreta, Maria, Anna och Ingeborg. De ser ändå, vad som gjordes mot dem och vad som inte gjordes för att rentvå dem. – Er svarta sanning – den sticker stjärnorna hål på. Vi faller som regn över era rågåkrar och humleland!

Min kropp.

Min eld.

Regn.